coconuthoneytuesdays

Idag har jag gjort en sak jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har joggat utomhus.....och det är vinter ute. Jag har alltså vinter-joggat.

Och det konstigaste av allt är att jag joggade det längsta sträckan jag joggat utomhus....typ i alla fall.
Jag är ju väldigt väldigt nybörjare på jogging grejen så det handlar ju inte om några mil-tal...inte ens kilometer här. Men man kan ju bara jämför med sig själv. Och för att vara mig så var det ganska fucking amazing! Jag gjorde faktiskt nåt jag inte trodde jag kunde. Åhh va härligt det är att utmana sig själv. Speciellt när allt flyter på och förhålladena är de bästa. Då känner man sig som en kung.

Grejen med att jogga på vintern är ju att jag alltid tänkt att dem som gör det är tokiga, Jag har inte fattat hur de gjort? Det har ju sett så jobbigt ut....och bara tanken på den där kalla luften i lungorna!



Jag har blivit totalt förslappad den senaste månaden så jag bestämde mig i alla fall för att ta en ordentligt rask promenad nu på kvällen. Riktigt skönt ute var det. Och jag hade precis laddat MP3 med lite härlig pepp musik. Och helt plötsligt fick jag för mig att jag skulle prov-jogga lite. Bara känna efter så där. Några steg.
Och så plötsligt inser jag att det funkar. Det går att andas, snön ger skön stötdämpning, det är inte en jävel ute som kan se min fula löpstil. Perfekta förhållande med andra ord.
Så jag tänker att jag ska jogga fram till nästa lyktstolpe, och sen nästa och sen en till...åsså helt plötsligt har jag passerat ett antal lyktstolpar. När jag väl saktade in eftersom jag kommit fram till en trappa, så kan jag säga att jag faktiskt lyfte på handen och gav mig själv en klapp på axel.
Man borde göra sånt oftare.
Alltså dela ut axelklappar till sig själv :)